Vänskap?

[Chaan]

Hur fungerar det här med vänskap?

Jag misstänker att jag är en jävel på att inte skaffa vänner. Under hela 2000-talet har jag skaffat en IRL-kompis som jag har kvar (och en tveksam). Dessutom har jag precis bestämt mig för att sålla bland mina gamla vänner. I ena högen behöver, i andra högen behöver inte. Ockhams rakkniv, inga bubblare. Jag har ganska snabbt kommit på vilka som hamnar var. Jag har aldrig några före detta flickvänner men skulle behöva ett par av dem som vänner. Totalt blir det kvar kanske… 15 personer i Sverige (bara några av dem i och omkring Stockholm) och någon utländsk brevvän. Har till och med skrivit en lista på vilka som blir kvar och det känns bra. Psycho? Tidigare (90-tal) räknade jag in de flesta jag kände som vänner, mellan ett 50-tal och ett 100-tal.

Ockhams rakkniv


Skulle kunna tänka sig att ”jamen de flesta vännerna har man inte träffat än”. Jag har en historia. När jag reste i Asien (givetvis ensam trots att vi var fem vänner som drog iväg) så träffade jag en kanadensisk kvinna som det var på håret till en romantisk stund med men istället började vi snacka vänskap. Hon berättade att hon inte träffat sina vänner förrän hon kom ut i vuxenlivet och började på universitet och sådant. Vid det laget hade jag inte gjort det än men det stadiet är nu sedan länge förbi. Jag hade jättekul på universitetet och hittade också vänner. Men… var det inte mer. Dock har jag en eller ett par vänner som jag känner en djupare tilhörighet med.

På läkarlinjen sågs jag nog som en utomjording trots att jag själv tyckte jag var mer cool än andra som hade andra intressen och var med i dokumentären om läkarstudenter, tror jag var den enda från klassen i den.

För ett par år sedan var jag troligen för töntig för att folk skulle vilja vara vän med mig. Nu är det motsatsen. För farlig. Förut tyckte jag att vänner kunde man ju vara med vemsomhelst och var inklusiv dvs vänners vänner gick bra att umgås med. Nu är jag exkluderande och vill plocka russinen ur kakan.

Å ena sidan. Jag har ända sedan jag blev vuxen varit en duktig gruppledare och ibland utsett mig till det, ibland utsetts av andra. Jag har varit bra på att dra ihop folk, engagera folk, och få dem att göra det jag vill genom att dra igång saker och föregå med gott exempel. Varit bandledare. Haft förtroendeuppdrag, fler än jag velat, folk brukar mer eller mindre tjata in mig i föreningsstyrelser. Jag har bra simultankapacitet och blivit festfixare även om inget sådant händer nu.

Å andra sidan. Jag är ganska asocial med dragning åt det egensinniga konstnärshållet. Rentav excentrisk. Samtidigt är jag en renässansmänniska som är lika delar begåvad inom olika områden så jag kan diskutera det mesta och jag har många intressen och tycker jag är en rätt kul typ. Det ligger väl i fatet att jag är rädd för missförstånd och även en viss misantropi. Jag tror inte på samhället.

Nu har frågan om vänskap blivit aktuell därför att jag bygger upp en MySpace-sida och väldigt många fler än beräknat frågar mig om ”vänskap” det är ett nätverk. Jag har sett att många band jagar så många vänner som möjligt och jag tror att många andra där tänker att ”om det inte verkar vara en ovän så är det en vän” men jag tänker inte alls så. Jag tänker ofta ”varför skulle det vara en vän”. Jag tycker jag är grym som ger två av tre som frågar foten. Nu har jag dock börjat fråga folk varför de vill vara med på vänlistan – i stället för att bara ge dem avslag - och det verkar vara ett steg i rätt riktning. Det går aldrig att gissa sig till hur folk fungerar. Om jag inte gillar deras musik så brukar jag prova med en fråga och det öppnar upp.

En sak jag märkt angående vänskap är att ansträngningar får motsatt effekt. Tänker jag att nu ska jag vara vänlig eller nu ska jag göra reklam för mina bästa sidor fungerar det som antimateria, det suger åt sig energi och kvar blir bara tystnad.

Det nätverket har slutligen fått mig att inse att jag inte gillar föreningar, gruppindelning, lagspel osv, utan jag gillar NÄTVERK. Nu tänker jag inte på nätverksförsäljning där man tjänar på sina vänners försäljning utan nätverk som bygger på värden som tillit, vänskap, eventuellt kärlek. Jag försöker vara en vän men tycker nog egentligen det är viktigare att vara mig själv än att följa sociala normer dvs egensinnig. Jag har inget emot att trampa lite lätt med tassen på folks ömma tår (och räknar med motsvarande behandling) men det är ju ingen som uppskattar det

Den här mannen drev ett berömt hårdrocksband i många år i form av ett nätverk snarare än som ett vängäng (som jag själv gjorde på 90-talet.)



Av de 12 första på min lista är det 9 personer som jag klassar som ”mjuka” två både-ochare och en hård. Betyder det här att jag också är en mjuk typ som uppskattar sämja eller är det bara för att jag kan dominera dem mjuka… jag tror att jag är lika delar mjuk och hård. Det är förmodligen ingen fördel att vara både och när det gäller vänner. Jag älskar mjukisar men gillar inte töntar motsägelsefullt nog.

Jag har en kompis som är väldigt lik mig och han har inte heller mycket till ihållande vänner även fast han också är en ledargestalt med ständigt nya kompissällskap och sociala projekt. Han är dock mer utpräglad än jag med än starkare dominanta drag (tänk Hermann Hesses skärpa och genialitet) och än färre vänner.

Det är inte min polare på bilden. Det är bara en illustration.


Ok få höra nu. "Du har inga vänner för att du..."

[deztron]

Tänker bara be dig att betänka ett faktum:
Manlig vänskap funkar inte, förr eller senare vill man ha sex med varandra.

Så om du vill ha fler nära vänner, skaffa då tjejvänner

[Fed up]

Chaan, du gör för långa inlägg! Man orkar inte läsa allt!

[RassK]

du e för emo

[Sofia4_4]

Jag är mycket selektiv när det gäller vänner. Jag är dålig på att snacka väder och det begränsar min vänskapskrets enormt.
Men jag har både gamla och nya vänner som är kvar, förutom några som har skaffat barn. Blir jag vän med nån, då är det för livet. Det är skönt.

[Nina L]

Ursprungligen postat av Fed up

Chaan, du gör för långa inlägg! Man orkar inte läsa allt!

Jag orkade. Intressant läsning. Men vad är det för fel på 15 st?

[mini]

15 vänner är typ 12 mer än jag har.

[Chaan]

Haha emo. Emo skulle jag ta som en komplimang


Nej det är inget fel på någon av de 15

Det går dock inte att leva så. Enda sättet att överleva verkar vara att ha ett stort nätverk av bekanta eller "vänner" som vissa skulle kalla det. På läkarlinjen var det lite absurt. Det sken igenom något så fruktansvärt att folk inte umgick av vänskaps- utan karriärskäl. Jag ba


Sofia jo jag brukar inte bli av med vänner heller om jag en gång fått dem inte ens när de skaffar barn men de är ju inte till mycket nytta då

mini: Då känner vi lika många stockholmare, gissar jag, om det är här du har dem.

deztron du är ett geni.

[Pellefant]

Ursprungligen postat av Chaan

Det nätverket har slutligen fått mig att inse att jag inte gillar föreningar, gruppindelning, lagspel osv, utan jag gillar NÄTVERK.

Intressant. Tog ett bra tag innan jag lärde mig skilja på föreningsvänner och vänner. Personerna i en förening, fotbollslag etc kan av medlemmarna upplevas ha en väldigt tight gemenskap, en (ibland) tillfällig gemenskap som jag ibland har blandat ihop med vänner.

Tror man lättast ser vad för slags relationer det är om man umgås utanför föreningens träffar eller inte.

[Chaan]

Ursprungligen postat av Pellefant

Intressant. Tog ett bra tag innan jag lärde mig skilja på föreningsvänner och vänner. Personerna i en förening, fotbollslag etc kan av medlemmarna upplevas ha en väldigt tight gemenskap, en (ibland) tillfällig gemenskap som jag ibland har blandat ihop med vänner.

Tror man lättast ser vad för slags relationer det är om man umgås utanför föreningens träffar eller inte.

Exakt.

Som att jag drev internetforum under ett och ett halvt år utan att skaffa en enda vän därifrån. Det var för litet för att en excentriker skulle finna någon, bara 3000 medlemmar.

[champion]

Jag har bara 3st vänner så klaga inte. Två stycken flyttar här ifrån 1maj, så man har bara en vän i sommar så klaga inte.

[Vinter]

Några få vänner är bättre än massor av pseudo vänner. Fråga vilken kändis som helst.

[Tolkia]

Möjligen säger det här att jag är extremt asocial (jag är tveksam, iofs, men det är klart att jag kan ha fel), men jag tycker inte att 15 vänner (efter att du uppenbarligen har sållat ganska hårt i bekantskapskretsen) är FÅ. Jag undrar hur många som kan räkna upp särskilt många fler än 15 (nära) vänner? Jag kan det inte, inte om jag inte skall börja räkna in mina föräldrar, de av mina arbetskamrater som jag gillar, diverse bekanta på gymmet/i föreningar osv. Jag förstår inte heller problemet med att det skulle vbara något slags motsättning mellan att vara engagerad i föreningar/gruppaktiviteter och att uppskatta nära vänskap (möjligen är det bara ditt sätt att beskriva det som jag hänger upp mig på, och du menar det inte så som jag uppfattar det). Man måste naturligtvis inte gilla aktiviteter i grupp (det är det många som inte gör, utan att för den skull vara typ svårartat autistiska), men man kan ju uppskatta mänsklig samvaro och att göra saker tillsammans utan att ha en nära personlig relation till varenda i gruppen ingående person, eller? Ang. det här med att få vänner när man studerar tror jag att det är lite som i skolan; man blir hopbuntade för att man har ett gemensamt intresse, men det behöver inte betyda att man delar något annat än just detta intresse. Relationen i en grupp studenter/kursare är ju ofta väldigt centrerad kring utbildningen och det som rör den, och då är det inte så konstigt att man, när utbildningen inte längre finns som sammanhållande kitt, glider ifrån varandra (vad hade man egentligen gemensamt?). Man kan hitta vänner för livet på en kurs, men det finns inga garantier för att man gör det. Samma sak med föreningar - man kan hitta vänner, men de flesta kommer förmodligen att förbli föreningsbekanta (vilka har sitt värde som sådana).

Man kan fundera mycket över vad det är som gör att man har de vänner man har; jag har hört många varianter på förklaringar - t.ex. att man, om man är en person som hörs mycket och "tar mycket plats" väljer vänner som är tysta och tar lite plats, så att man kan dominera eller att man, om man hörs mycket, väljer vänner som också hörs mycket, för att man gillar att umågs på lika villkor. Om jag tittar på min egen vänskapskrets så är vissa väldigt lika, andra väldigt olika varandra, så jag är inte riktigt säker på att det finns någon enkel förklaring. Man måste ha något gemensamt, men vad det är man skall ha gemensamt är inte så glasklart, i alla fall inte för mig.

[Milia]

Bra skrivet Tolkia, jag är nog inne lite på samma linje, d.v.s. att man kan ha olika sorts vänner för olika "ändamål" hm...det där lät krasst.
Men t.ex. vissa vänner passar perfekt att festa med och man har skitkul, men man har inget speciellt att prata om när man gör något annat än festar.
Vissa arbetskamrater kommer man grymt bra överens med på jobbet, men kommer man hem till dem är det som att se en helt annan människa, och vissa människor gillar man att vara djup med och sitta och diskutera med o.s.v. kanske för att de representerar olika sidor hos en själv?
De som man kallar för "nära" vänner är väl oftast dem som man kan göra lite av varje med, både diskutera och vara allvarliga, men också släppa loss och vara barnsligt löjliga med.
Jag tror också att man behöver alla delarna. Jag kan själv känna att jag har alldeles för många ytliga kompisar nu och allldeles för få som jag kan verkligen prata med på riktigt.
Hade jag bara haft "djupa" kompisar så hade jag nog saknat det ytliga också, att bara få släppa loss och vara ibland, alltså att man behöver det ena för att uppskatta det andra liksom.
hm... sen tänker jag så här; om nu 15 vänner känns som för lite kanske det helt enkelt är för att du inte har den vänskapen med dem som du egentligen vill ha?
Du verkar också vara en rak person som säkert uppfattas som stark och självständig av andra. Det tror jag kan skrämma folk som inte känner dig. Du kanske uppfattas som så stark så att du liksom inte behöver någon annan och det i sin tur gör att folk inte vågar närma sig dig?

[Chaan]

Deprimerande ämne. Jag drömmer om ett samhälle som ser totalt annorlunda ut. Ibland tror jag att jag hade gjort mig bättre på stenåldern.

Tolkia, det kan mycket väl vara så att det är värre än du tror. 15 vänner. Inte alla dem är nära. Inte ens inom parentes i flera av fallen. De flesta av dem har jag inte träffat på länge. Det finns också några med som jag inte har träffat alls. Ett par på listan var just kursare. Jag installerade en chat på datorn och programmet gick igenom alla mina gamla emailadresser som jag hade sedan ett antal år och då var det ett par av dem som försökte adda mig men typiskt nog så var det någon bugg någonstans som gjorde att inte chatprogrammet gick. Det gick inte att se vad varken jag eller dem skrev.

Jag vill dra igång ett band igen. Det behöver inte vara några jag ska ha en nära relation till, det ska låta bra. Men det måste vara folk jag verkligen litar på, och det är inte många.

Jo det är uppenbart att jag blir vän med dem jag kan dominera. Men det är ju inte enkelriktad uppskattning av det, jag skaffar ju folk som tycker det är kul att jag har driv och idéer. Jag är dock inte helt hopplös med att bestämma ALLT, eller så så är det verkligen ett problem att jag är envis, och jag lyssnar mycket gärna på äldre, detta är jag helt säker på. Det är en som är 25 år äldre med.

Igen, jag tror du skönskriver. Det är inte så att jag ser någon motsättning mellan vänskap och föreningar. Nej, jag vill inte vara med om några föroreningar. Det kan vara för att jag är fruktansvärt less på dem efter att ha varit med i för många men innan internet kom så bedrevs väldigt mycket i föreningsform (jobbsituationer liknar ofta också föreningar ). Ett normalt jobb är i princip bara att glömma för min del.

I Sverige ska allt vara uppstyltat med tråkiga årsmöten Jag vill bara dra. Ge mig en söderhavsö med färskvatten så flyttar jag. I alla fall vintertid Jag kan lika gärna sitta där och spela in låtar. Det finns internet via satellit

Efter att nätverket som gymnasietiden innebar upplöstes, och jag insåg att jag passar bättre själv än i lagsporter, och nätverket som barndomen upplöstes, och nätverket från universitetet upplöstes, så vad är kvar...

/Too goddamn weird.

Ursprungligen postat av Milia

om nu 15 vänner känns som för lite kanske det helt enkelt är för att du inte har den vänskapen med dem som du egentligen vill ha?
Du verkar också vara en rak person som säkert uppfattas som stark och självständig av andra. Det tror jag kan skrämma folk som inte känner dig. Du kanske uppfattas som så stark så att du liksom inte behöver någon annan och det i sin tur gör att folk inte vågar närma sig dig?

Jo något är det som stöter av folk. Det kan vara det.